Att leva med skammen efter en enorm otrohet, förlåta denna person och sedan bli lämnad själv. Allt under ett års tid. Samtidigt kämpa, medicineras, gå i samtalsterapi, skaffa nytt jobb och få fast tjänst. 

Allt detta har satt sina spår och förstört mig som person.

Jag är just nu sjukskriven Utmattnings syndrom med depression. Jag började sjukskriva mig själv i 2 omgångar i mars då jag kände att min kropp höll på att gå sönder och jag hade inte kunnat sova en hal natt på över ett halvår. Blev sedan sjukskriven av läkare 100% i april och även nu 100% i maj.

Förhoppningarna är att jag ska börja jobba 50% i juni.

Jag försöker och vill må bättre och sluta upp med mitt destruktiva beteende.

Provar just nu en ny medicin, Mirtazapin som ska hjälpa mig med sömnen och även ha en ångestdämpande effekt dagen därpå. Propavan fungerade inte på mig och jag kan inte prova imovane eftersom den kan vara beroendeframkallande. Under en lång tid att har försökt hitta saker som kan få mig att må bättre för stunden.. men som i det långa loppet inte är rätt väg att gå. Och som inte hjälper MIG att ta mig ur deppressionen och det hål där jag grävt ner mig i.

Jag ska försöka bryta mönstret i min ätströning, Få till sömnen som fortfarande är fuckedup.

Börja om med träningen som kan vara både ett hjälpmedel för att få till sömnen men även en ventil i mitt mående då jag har slutat kunna gråta igen.

Min ventil har varit att kunna gråta men nu mer går inte det. Jag känner mig tom och utmattad.

 

Kände att jag behövde skriva av mig