hjärtat utanför kroppen

Mitt lilla hjärtaär åter igen på dagis.

Han gillar att prata om det och blir glad nä vi nämner dagis..

När han väl kommer dit vill han leka men direkt Robban lämnar honom så börjar han skrika.

Vi har gjort så att Robban sköter inskolningen och jag tror att det är bra. 
För jag tycker det känns jättejobbigt. Jag har en klump i bröstet och är ledsen att han blir så upprörd.

Även om det är så att det kommer bli bättre och att han inte mår dåligt, bara blir arg, så känns det i mitt hjärta.

Han är ju inte van nånting av allt det nya. Så det är ju väääärldens omställning.

Igår när Robban kom hem med Otto efter att ha varit  en stund på dagis så blev Otto JÄTTELEDSEN och kramade pappa sin flera gången när han skulle åka till jobbet.

Otto brukar inte bry sig så hemskt mycket annars, men nu märks det att han inte vill bli lämnad. Även fast jag är hemma. 

Usch jag blir alldeles tårögd när jag tänker på vilken omställning han går igenom.

Om Otto inte hade sitt temprament så skulle det säkert gå bättre, för han gillar ju fröknarna och allt de har att leka med där..

Men en Otto utan sitt humör skulle ju inte vara Otto.

Han är ju världens bästa, mest bestämda och tjurigaste unge! Som vi älskar nå så otroligt!!

 

 

 

 

Jag vet hur det känns, Leo grät inget vid inskolningen, det började sen när vi skulle lämna honom innan man åkte på jobbet och det gör ont i mamma hjärtat. Det blir bättre med tiden, jag lovar även fast det känns ledsamt. Leo var 1,8 när han började på dagis och var då i nån form av separationsfas tror jag för han blev ledsen om man han lämnade honom, gick ifrån honom även om man var hemma.