Det känns som om alla tycker att det är så svårt att prata med mig eftersom ja är så ledsen och mår dåligt, så ja känner mig så himla ensam. Jag känner mig ensam med mitt problem.. Men det är ju faktiskt så det är.
Det är ju mitt problem och det är jag som ska ta hand om det och hur jag ska ta mig ur det, och ingen annan.
Men jag förstår att det kanske är svårt att prata med mig eftersom jag bara pratar och har massa funderingar och egna svar.. 7 olika svar på alla mina frågor.. Jag vill egentligen inte ha nå svar från någon. Bara nån som lyssnar..
Men hur jävla kul kan det vara att sitta och lyssna på någon som upprepar samma sak flera gånger, varken vet ut eller in och inte tar emot tröst..
Jag saknar min kurator Annika nere i Sandviken.. Hon lyssnade, var allmänt gullig och brydde sig. Det gör ju mina vänner här också men på något vis känns det bra att prata med Annika.. Fastän hon inte kände mig så kunde hon ändå lätt börja förstå sig på mig och komma med lösningar som jag lyssnade på och tog till mig.
Just nu pratar jag med ändå kanske 6-7 stycken men ändå känns som att jag får inte nånting sagt. Som om jag inte berättat för någon och att jag gå och bär allting inom mig.