Förlossningsberättelsen
Tänkte försöka knåpa ihop förlossningsberättelsen.
Inte lika detaljerad som Ottos men det jag kommer ihåg i alla fall.
Det började med att vi såklart visste vilket datum vi skulle snittas så kvällen innan (den 15/5 alltså) så följde jag restriktionerna som jag fått. Jag tog ut mina piercingar, duschade och tvättade håret. Samt åt massor på kvällen för från kl 24:00 skulle jag vara fastande..
Jag sov i källaren den natten för att jag skulle upp och duscha före vi skulle fara, och jag ville inte väcka de övriga i huset.
Britt skulle vara med Otto och vi skulle infinna oss på förlossningen kl 06:45, så Britt sov över hos oss. Enklast och smidigast.
Jag sov ca 3-4h den natten. Var väl ganska nervös utan att jag riktigt kände mig nervös.
Klev upp 05:20 och duschade 10minuter. Kl 05:45 åkte vi iväg mot sunderbyn (ca 45min bort)
Jag körde!
Väl framme på sjukhuset så hade nattpersonalen gjort iordning allting för oss.. Jag fick byta om och de kopplade upp mig på ctgkurva.
På de 30minuterna hann jag få 3 sammandragningar. Inga förvärkar eller nånting som gjorde ont, bara sammandragningar. Men det var ändå läckert att se..
Sen kom dagpersonalen, den BM och USKan som skulle vara med under operationen.
De satte ven och urinkateter och vi fick vänta en liten stund innan de var klar på operation och redo att ta emot oss.
Jag tror att vi rullade in 07:15 och jag fick kliva upp på bordet.
Han som skötte medicinerna och skulle övervaka mig hette Urban och var fruktansvärt trevlig.
Han satte en nål i högra handen och var riktigt skicklig.. tjopp tjopp så var det gjort.
Barnmorskan som satte nålen i vänstra handen började med att spräcka ett blodkärl och var tvungen att prova på ett annat kärl.
Tur att jag inte är nålrädd.
Narkosläkaren hette Tommy och han satte nålen riktigt bra. Jag kände INGENTING.
Det var så jevla obehagligt att krypa ihop med benen upp under hakan och kuta med ryggen.. så jag tänkte väl mest på att det kändes som att mina bröst tryckte upp i ansiktet.
Det gick snabbt för spinalbedövningen att börja verka. Narkosläkaren drog en isbit på min arm och jag kände kylan. Men när han drog den på magen så kände jag inte kylan. Då var han nöjd och de kunde börja operera.
Under hela tiden jag låg där på bordet så hörde jag alla prata om diverse saker.
Urban pratade med Tommy och de två läkarna som opererade, Maria och Anastasia pratade med varandra och mig.
Ibland viskade dem och då blev jag rädd/nervös.
När jag blev nervös började jag nynna på Dallas introlåt..
Jag fick nog några av personalen att börja skratta.
Robert försökte prata med mig och fråga vad jag trodde att Britt och Otto gjorde. Men jag blev bara nervös så jag bad honom prata om något annat. Jag bad honom till och med att komma ihåg att ställa ut soptunnan när han kom hem.
Ja, jag försökte väl tänka mig en bit bort.
Jag hade berättat att jag förra gången hade i lampan sett hur de sydde igen min mage och att jag tyckte det var läckert.
Men denna gång såg jag ingenting för skynket var i vägen.
Jag hade mycket sammanväxtningar så det var lite krångligt för dem att ta sig in, men det gick bra.
Jag hade även en muskel som hade gått sönder, men inget som jag får problem av.
Det tog god tid på sig och var ordentliga och efter ca 30minuter så sa dem att nu plockar vi ut han.
Jag kände hur de tryckte på höger sida av magen (där han hade rumpan/ryggen) och pressade ner honom.
Direkt de plockat ut honom så skrek han. Vilket var grymt skönt. Otto gnydde bara när han föddes.
Så det var en skön känsla att höra hans starka röst.
Barnmorskan Kristina Landeborg kom med honom så jag fick se honom och han var täckt i fosterfett, liten och lila med mycket hår.
Det är vad jag kommer ihåg. Kunde inte se riktigt hur han såg ut i ansiktet men jag såg då att han var ganska tanig.
Hahaha, jag trodde att han skulle vara kort och tjock. Men icket.. Barnmorskan gick iväg med honom och Robert för att göra de första kollerna på honom samt väga och mäta.
51cm lång och 3285gram tung.
Längre och lättare än Otto. Otto var 50cm och 3425gram.
Barnmorskan kom och la honom brevid mitt huvud och jag försökte klappa på honom men jag kunde ju inte vrida mig och se honom ordentligt så jag strök på honom och tyckte det var lite läskigt hur kall och flottig han var.
Sen gick Robert tillbaka med Ebbe till vårt rum på förlossningen medan de sydde ihop mig.
Då frågade Urban mig om jag såg nånting i lampan och om jag verkligen ville se..
Jaaa, jag är så nyfiken av mig..
Så han drog ner skynket så pass mycket att jag kunde se reflektionerna i lampan..
Men jag såg mest mössorna på de som opererade mig..
Jag tror att de rullade ut mig ca 30-45minuter senare.
Vi är verkligen supernöjd med hela förlossningen och det trevliga teamet.
Kommentarer
Postat av: Emma
Härligt att dom verkar ha rätt folk på rätt plats :) fin berättelse :) ska bli kul att träffa Ebbe 💕
Trackback