Susanne (bm eller uska vet jag ej) tog bort mitt nagellack eftersom de på OP vill kunna se om jag inte syresätter mig, då blir naglarna blå. Har jag för mig att hon berättade.
Sen sa bm Ingalill nånting jevligt klumpigt och som hon faktiskt inte skulle behövt säga. Hon sa att det var nog bra att det blir snitt för att detta skulle vara en riktigt stor bebis.
Susanne vände sig mot henne och sa att sådär kan du väl ändå inte säga. Det vet du väl inte..
Jevligt klumpigt.
När Robban hade bytt om så skjutsade dem in mig på OP, väl där så hälsade alla på mig men jag kommer inte ihåg något namn, förutom narkosläkaren Henrik.
Kvinnan som stod vid mitt huvud var riktigt trevlig och rar. Synd att jag inte kom ihåg hennes namn.
I varje fall så sattes det kanyler på båda mina händer samt jag fick ha syrgasmask som jag tyckte var himla jobbigt. Ville ta av mig den så fort jag fick det.
De tog ut min epiduralbedövning och bad mig kuta rygg så att de skulle kunna lägga spinalbedövningen. Kändes inte alls.
Det satt två kvinnor på var sin sida om min mage och jag låg som ett kors, med armarna ut i sidan.
Robban fick sitta bredvid mig.
När de sprutade in bedövningen så kändes det varmt i högra benet först. Sedan även i det vänstra. Sen kommer jag inte ihåg att det ska ha känts nå mer.
Narkosläkaren tog en isbit och drog i mitt vänstra armveck och frågade om det blev kallt, vilket det blev.
Sen tog han isbiten och drog över magen och bad mig säga till när det blev kallt. Han slingrade isbiten från urinblåsan upp till strax ovanför naveln. Där kände jag att det blev kallt.
Efter en stund gjorde han samma sak. Drog isbiten i armvecket och det kändes kallt. När han sedan drog isbiten på magen så var jag tvungen säga att jag KÄNDE ju faktiskt att han var på magen och drog nånting där.. Han frågade då om jag kände att det var nånting kallt.. men det kände jag inte.. så då sa han bara åt mig att säga till när det blev kallt.. Den här gången slingrade han isbiten från urinblåsan nästan hela vägen upp till brösten. DÄR kände jag att det blev kallt. Då var alla nöjd och de började lägga snittet..
Jag hade ett skynke ovanför mig så jag såg ingenting men jag låg och blundade ändå.
Tydligen så låg jag och drogs lite fram och tillbaka har Robert berättat. Det var då de "slet upp" magen för att öppna upp för bebis.
Efter bara några sekunder så hörde vi ett litet "wuuääää" .. Då var Otto ute i det fria. Jag började gråta direkt jag hörde hans röst. Försökte förstå att nu äntligen blev vi föräldrar!
BM Ingalill lindade in honom och tog upp honom till min vänstra sida (där Robert också satt) och visade honom för oss. Jag sträckte upp min hand och kände på hans perfekta lilla huvud som var NÅGOT konformad eftersom han ändå lyckats tränga ner en liten bit i bäckenet.
Robert fick följa med henne och klippa navelsträngen, väga och mäta honom och torka av honom. Då låg han invirad i en handduk.
Robert fick gå med Otto till förlossningsrummet och fick klä på honom bb kläder som BM Marie kom med.
Jag låg då och syddes ihop på OP. Morfinet gav mig klåda FROM HELL i ansiktet, så den söta rara kvinnan som stod ovanför mitt huvud fick 2 gånger ge mig nånting för klådan.
Efter ett tag så tittade jag upp i lampan och såg min mage! Jag såg hur de torkade ur med trasor och hur de använde sugen.. Såg även hur de tog ihop huden och sydde igen mig.
Jag tycker det var läckert att se men jag förstår att många skulle tycka det var fruktansvärt att se sig själv.
När jag var klar så rullades jag ner till intensiven. Även där fick jag någonting för klådan som var fruktansvärd. Jag kliade i ansiktet och skakade som ett asplöv.. Kommer inte ihåg om jag frös, men benen var bortdomnade ett bra tag.
Jag började få tillbaka känsel i vänster ben efter ett tag. Då kom BM Marie med Robert och Otto. Kvinnan på intensiven verkade vilja bli av med mig illa kvickt för hon svarade för mig när BM frågade om jag börjat känna mina ben igen och om jag mådde bra.
Otto fick ligga hud mot hud på mitt bröst när bm och Robert rullade upp mig till vårt rum på BB.

Såhär kan man se ut efter 57h värkar. Otroligt lycklig!!

 

Tydligen så hade han navelsträngen runt huvudet och det kan ha varit därför hjärtljuden gick ner då de höjde det värkstimulerande droppet och han skulle tränga ner i bäckenet. 

Jag fick aldrig se moderkakan och det sörjer jag inte för.

 

 

Otto nykläckt!